Träningen då?

Nu har jag tränat i… Två månader? Typ? Okej, jag ska kolla i almanackan… Yes! Två månader rätt så exakt av träning en gång i veckan där jag beger mig in till min gamla sjukgymnast i Lund för ett lugnt och metodiskt träningspass. Vi hade som initialt mål att hitta en lagom träningsnivå där jag cyklar som uppvärmning och sedan gör övningar i en mängd som innebär att jag är ungefär lika pigg när går därifrån som jag var när jag kom. Nu är jag förvisso småbarnsförälder och därmed aldrig pigg men denna inställning har varit nyttig för mig och även om jag är rejält tröttare de dagar jag har tränat har det varit på ett rimligt sätt.

Är allt annat än stark men det är gött att vara igång igen och jag ser fram emot de kommande stegen när träningen kan vara en ännu större del av min vardag.

Min sjukgymnast identifierade också att jag har muskler i armarna som är överansträngda. Ni som hängt här länge minns kanske att jag gjorde illa båda armarna för några år sedan och jag har haft problem med lite värk i musklerna där sedan dess. Men snart är det också förbi för nu lägger vi upp nästan varje träningspass så att jag tränar en halvtimme, fyrtio minuter och sedan får akupunktur och det har gjort skillnad till den grad att jag är smärtfri i ett par dagar efter varje pass. Hejdundrans trevligt!

Nu gäller det bara att hålla i och hålla ut i detta lugna tempo. Tur att man har en massa envishet att kompensera upp bristen på tålamod med. Lockas så mycket av att dra i väg och göra massor vilket också är anledningen till varför jag sökte mig tillbaka till min sjukgymnast. Hon kan konsten att både pusha och dra i handbromsen och är mästerlig på att avväga när hon ska göra vilket. Jag gillar det. Plus att hon petar på detaljerna i alla olika övningar och rörelser. Me like that.

Så, till dagboken alltså, nu i slutet på mars tränar jag en gång i veckan med sjukgymnast. Promenerar en halvtimme-timme fem dagar i veckan och stretchar lätt de flesta morgnar. Ja, och jagar min son X antal timmar om dagen då, hehe. Får se var jag befinner mig om några månader igen! Var är du på din träningsresa?

Mitt upptäckande mindset

Fick frågan på Insta igår om jag inte kan skriva något om vad jag gör mentalt nu när livet håller på att möbleras om på så många olika sätt på samma gång, främst då med bebis. Och klart att jag kan försöka göra det! Arbetar nämligen aktivt nu för att odla ett upptäckande mindset och hoppas, tänker och tror att det kommer att gynna mig framåt. Under hösten har det i alla fall hjälpt mig även om det inte innebär att det alltid är alldeles enkelt.

Ledarskap handlar ibland lika mycket om att följa som att leda och jag misstänker att 2023 kommer att innebära en eller två hemläxor i just följandet, hehe.

Varför jag misstänker att det behövs

Anledningarna till varför jag ser att detta behövs är flera. Dels så är allt med bebis en livsförändring som jag aldrig någonsin har upplevt förut och jag får väl dessutom påstå att den klassas som rätt rejäl. Dels är det andra stora, jobbiga saker som pågår bakom kulisserna som en behöver förhålla sig till. Dels ser jag att det kan komma att bli utmanande för mig som entreprenör och företagare framåt - inte för att jag tror att det inte kommer att gå att kombinera företagandet och föräldraskapet (för det gör jag) men jag vet inte om, när och hur det kommer att bli framåt än. Så mycket beror på Knytt, hur jag mår och vad som händer i övrigt.

Just därför känns det än viktigare att försöka ta allt som det kommer snarare än att försöka planera och styra upp saker. Om jag börjar göra det misstänker jag nämligen att risken blir stor för både stress och besvikelse och det känns ju grymt onödigt. Det ironiska är att jag annars sällan planerar något alls utan tar både livet och arbetslivet mycket som det kommer och absolut inte vet vad jag ska göra om ett halvår (även om det troligaste är att jag gör ännu mer av samma saker som idag). Men i vår kommer jag, tekniskt sett, veta mer om framtiden än vad jag annars gör samtidigt som jag har mindre koll än någonsin och det känns mer läskigt än det förstnämnda, haha.

Odla mitt upptäckande mindset

Så hur gör jag då för att försöka ett upptäckande mindset? Först och främst underlättas det troligen av att jag är en hyfsat äventyrlig person. Jag gillar att testa och prova nytt och att få utforska platser, saker och upplevelser får mig att gå igång. Det använder jag som drivkraft här. Men andra saker jag gör är att:

Påminna mig om att jag inte vet någonting

Det är så lätt, och går ofta fort, att en börjar måla upp mentala bilder av framtiden. Hur saker kommer att vara eller inte vara. Så jag försöker hålla mig borta från det och istället se hela 2023 som ett blankt blad där jag inte vet någonting alls. Inte vad. Inte när. Inte hur. Är lite svettigt - jag erkänner det. Men det är ju så det ser ut? I know nothing.

Känna tillit till processen

Det som sker, det sker och det kommer att bli bra. Livet tar de vändningar som livet tar och den tilliten försöker jag att påminna mig om i vardagen när jag märker att stress och negativa tankar börjar knacka på. Jag försöker balansera mellan att känna oron utan att den får fästa vilket går bra den mesta av tiden. Sedan har jag givetvis dagar då det inte funkar lika bra och då har jag som tur var något annat att förlita mig på, nämligen…

Stöd från andra

Först och främst har jag världens finaste stöd och support i min man. Och ja, det får låta hur cheesy det vill men jag är så innerligt tacksam över att vi gör detta tillsammans. Hade inte velat ha det på något annat sätt och att vi pratar så mycket i vår vardag om allt är bland det bästa jag vet. Sedan är jag dessutom lyckligt lottad med bra och vettiga människor omkring mig i övrigt som jag vet att jag kan prata om allt med, ventilera, svära och bolla med. Guld värt!

Dessutom tänker jag att det enda som vi kan göra är att försöka förbereda oss så gott det nu går och resten? Det kommer att lösa sig om och när det i så fall behöver lösas. Jag vill verkligen inte stressa bort upplevelsen av den här graviditeten bara för att en “borde” en massa saker.

Professionella råd

Men jag är också duktig på att söka professionellt stöd och råd. Barnmorskorna vi möter (som nästan alla heter Carina, haha) får massvis med olika frågor (och i gengäld googlar jag knappt någonting alls) och jag har kontakt etablerad med både kurator och psykolog för att kunna bolla och få perspektiv på det som sker i skallen. Jättenyttigt! Jag rekommenderar alla att använda stödfunktioner som dessa så fort ens vanliga mentala verktyg inte riktigt räcker till. När det finns proffs som kan hjälpa en på vägen och bidra till att en kan hantera livet lite bättre och lättare, nyttja det.

Läsa på lagom mycket

En annan sak jag försöker balansera är att läsa på lagom mycket. Har förstått att en vanlig reaktion på en IVF-process är att man inte tänker för mycket framåt eller för långsiktigt fram eftersom allt är så osäkert, ovisst och skört och det har jag absolut kunnat känna igen mig under hela processen men även under graviditeten. Så jag läser på det viktigaste som jag tror att jag behöver, samlar in tips, råd och andras erfarenheter men ägnar samtidigt inte heller all min vakna tid åt det.

Tänker att “om så många andra klarar detta, då kommer vi säkert också att göra det”

Sist men inte minst tänker jag, allvarligt talat, såhär om föräldraskapet generellt: “om så många andra klarar detta kommer jag också att göra det”. Inte för att jag egentligen vet om eller hur andra gör det men för att det egentligen inte är världens största grej att få en unge. För oss och våra nära är det såklart enormt. Som detta lilla pyre är efterlängtat. Men för mänskligheten i sig? Ännu en i mängden. Och det hjälper mig att stå lite stadigare i att vi får göra så gott vi kan och resten löser sig. Vi är två personer som är kapabla, hyfsat intelligenta, envisa som tusan och inte rädd för att testa oss fram - det klarar man sig ofta rätt långt med.

Huruvida detta sedan kommer att fungera eller hur det blir i slutändan? Who knows?! Det är ett aktivt, medvetet och pågående arbete med sina framsteg, sidospår och bakåttramp, precis som all annan personlig utveckling. Och ja, detta faller väl in under kategorin terapeutiska blogginlägg för mig hjälpte det absolut att få än mer styr på tankarna, haha. Tack till dig som ville att jag skulle skriva mer om detta! Har du som läst detta nu några erfarenheter som du vill dela med dig av när det gäller att bli eller ha blivit förälder? Gör gärna det! Vore kul att läsa.

Träning efter utmattning

Läsarfrågan:

Hoppas att du tycker att det är ok att jag kontaktar dig! Har läst din blogg och tycker att det som givit mig mest kunskap och stöd under min utmattning är att få läsa om andras erfarenheter, så tack! Mycket bättre än vården, som inte alltid vet speciellt mycket om utmattning.

Eftersom du skrivit en del om träning och att inte all träning är bra så hoppas jag att du kan vägleda mig lite. Jag har varit utmattad i drygt 1 år och försöker komma igång med fysisk aktivitet. Har promenerat till och från under flera månader hemma i vardagsrummet (har ett löpband och orkar inte gå ut och promenera eftersom jag ibland måste avbryta och lägga mig omedelbart och det går inte om jag inte är hemma). Men nu har jag blivit lite bättre och då försökt öka träningen med lite zumba, ett par minuter springa och kanske lite hantlar. Till en början kändes det underbart och det var bara när jag tränade som jag kände mig som mitt gamla jag, men jag blev helt slut efteråt, fick lägga mig och sova i några timmar och kunde ha hjärtklappning och yrsel i flera timmar efteråt och dagen/dagarna efter. Men de första 2-3 veckorna kände jag mig ändå glad. Men nu på det senaste har jag tvingat mig själv igenom träningen utan att tycka att det är roligt. Tycker det är så svårt att veta om jag bara ska ta en paus och sedan öka intensitetet igen eller om det är bättre att hålla sig till promenader. Tror ju inte att det är rätt väg att tvinga sig igenom det, men samtidigt kan det ju vara så ibland med träning och det är ändå bättre att fortsätta för att ta sig över puckeln. Vad tror du? Hur ser din erfarenhet ut?

Har full förståelse för om du inte har möjlighet att svara. Det är säkert många som kontaktar dig och jag vet att orken inte räcker till allt. Så inga problem om du inte kan svara! Slänger ändå iväg frågan eftersom jag är förvirrad och funderar på detta oerhört mycket just nu. 

Önskar dig energi, styrka och glädje!

Vänliga hälsningar,

A.

Svar:

Hej A,

Klart det är okej att du skriver hit – tycker bara det är roligt och jag svarar alltid även om svarstiden kan variera ibland och den här gången dröjde det dessvärre jättelänge! Jag är ledsen för det och hoppas att det hunnit lätta: hur mår du i dagsläget?

Mina morgonpromenader är väldigt lustfyllda. Jag går ofta i den takt jag känner för, stannar eller pausar om jag vill det, stretchar kanske lite eller bara njuter lite av naturen. Kravlös motion är underskattat i en tid där träning ofta är ett sätt att prestera på men jag upplever att det sätter en väldigt stor guldkant på min vardag att göra det baserat på vad jag behöver just den dagen.

Är så tråkigt att du med har erfarenhet av utmattning, det är en jäkla skitsjukdom allvarligt talat. Nu är jag varken läkare eller utbildad inom träning så av den anledningen rekommenderar jag dig att söka hjälp hos en sjukgymnast. Jag har under åren på väg tillbaka från utmattningen i omgångar gått till en sjukgymnast som har erfarenhet om detta. Både privat (men som är ansluten till högkostnadsskydd) och på vårdcentral och det kan jag verkligen rekommendera. Där har jag fått hjälp med att lära känna kroppen igen och skilja stresspåslag från stresspåslag, att röra mig på rätt sätt och att inte spänna alla muskler i hela kroppen för att göra en liten rörelse med exempelvis med ena armen.

Bara en sådan sak som att andas med hela bröstkorgen har gjort stor skillnad för mig genom åren men det har tagit tid att vänja mig av mig och byta ut invanda rörelsemönster mot nya, mer avslappnade sådana.

Träning efter utmattning

I början fick jag ångest bara av att pulsen ökade för att kroppen inte kunde skilja på ”bra” pulsökning och ”dålig”. Det har med åren rättat till sig för att jag har utmanat mig stegvis i den fysiska träningen och nu har jag lärt mig att känna av när jag pushar mig för mycket och för hårt INNAN jag gör det. Har i perioder också upplevt att min kropps förmåga att hantera stress och belastning har varit väldigt ”okalibrerad”. Jag kunde ibland bli mer stressad eller påverkad av träningen än vad som egentligen behövdes (om du fattar vad jag menar med det) och det tycker jag också har läkt ut mer och bättre över tid.

Nu är den fysiska belastningen den sista pusselbiten som jag har kvar att läka ut efter utmattningen och det har tagit flera år att komma hit där jag är nu. Vet inte om jag någonsin kommer att komma upp i samma träningsnivå som jag hade innan och bryr mig faktiskt inte om de så länge jag kan leva ett någorlunda fysiskt aktivt liv. Det är säkert både ett eller två år kvar på den resan men bättre att det tar tid än och att det blir hållbart än att jag skadar mig för att jag ökar belastningen för mycket, fort eller fel. Den skillnaden som jag märker mest just nu är att jag känner mig grundstarkare i kroppen. Jag orkar mer, klarar mer och även om jag någon gång då och då råkar överanstränga mig så blir inte backlashen särskilt stor. Ofta blir jag tröttare under dagen och då räcker det med ett varmt bad, mycket mat, magnesiumtillskott och en natts sömn för att återställa mig. Någon gång då och då får jag migrän men då är det ofta något annat som också spelar in och påverkar situationen och skönt nog händer det mer och mer sällan.

Skillnaden mellan vad huvudet vill och vad kroppen behöver

Det har även varit en viktig läxa för mig att skilja på vad huvudet vill och kroppen behöver. Har så mycket vilja och envishet att det lätt tar överhanden oavsett hur mycket eller lite ork jag har. Och där har det varit tufft att lära om och börja bromsa innan jag blir för trött men jag mår mycket, mycket bättre när jag gör det även om det är jobbigt mentalt. Vilket också spelar in i din fråga om när man ska göra vad – som utmattade har vi ju blivit proffs på att köra över koppens behov länge och det är det beteendemönstret vi behöver förändra för att återhämta oss.

Samtidigt, eftersom rörelse och motion kan vara ett verktyg som får oss att må bättre långsiktigt men också vara ett verktyg som försämrar vårt mående är det en rejäl utmaning att hitta rätt. Det som funkat för mig är att 1. Ta hjälp av sjukgymnast 2. Motionera snarare än träna 3. Börja från noll och öka jättelångsamt och successivt och 4. Lyd kroppen och lyssna inte på huvudet.

Men också att anpassa mig efter vad som händer under dagen. Jag skrev för länge sedan om energi som valuta och fortsätter att praktisera det tänket. Mina träningsinsatser planerar jag in och jag anpassar träningen efter både dagsform och övriga aktiviteter även om den åtta gånger av tio prioriteras främst. Det är också därför jag tränar på morgonen alla dagar som schemat inte säger något annat. Dels passar det mig som person men det känns också bättre att ha det gjort så tidigt som möjligt på dagen.

Det är en ständig balansgång tycker jag med hur mycket en ska utmana sig träningsmässigt respektive vad som blir för mycket och samtidigt behöver man ju utmana sig för att bli starkare och göra framsteg.

Sakta och successivt

Ett konkret exempel på hur jag gjort nu under våren när jag ökat upp min träning:

• I februari började jag jogga femtio meter, sedan hundra till hundrafemtio.

• I mars kom jag upp i 250 meter och springer det ungefär två gånger i veckan utöver sjukgymnastikövningarna som jag gör.

• I april och maj har jag också gjort mer trädgårdsarbete och framförallt börjat rida igen, inte bara en gång utan ofta två gånger i veckan. Ett ridpass i veckan är ett (för mig) tufft dressyrpass med mammas lilla pärla och ett pass rider jag ut på svärmors fina unghäst.

Rider jag två gånger springer jag en dag i veckan i stället och har framförallt fortsatt att jogga de där ynka 250 metrarna och inte öka på sträckan, just för att andra träningspass har tillkommit. När de nya sakerna är mer vardag och jag blir mindre trött av dem – då ökar jag nog sträckan jag springer till 300 meter. När det känns bra, då ökar jag till 350 och så vidare. Så jag ökar inte allt samtidigt utan tar en aktivitet i taget vilket såklart gör att det tar längre tid att springa längre men i gengäld blir jag samtidigt också starkare för att min träning är så varierad.

När i tiden ökningarna kommer att ske framöver? Det har jag ingen aning om och det får ta den tid det tar. Något som jag inser nu när jag skriver det kanske ändå vittnar om ett utvecklingskliv som jag kan se hos mig själv – innan hade tanken på att inte veta (eller ha en plan för det) stressat mig men så är det inte idag och det är så skönt. Jag hoppas innerligt att du kan nå den punkten med om du inte redan är där. Allas våra utmattningsresor ser ju olika ut så utgå från vad som passar dig utifrån dina förutsättningar och möjligheter!

Vet inte om detta kan hjälpa dig där du är nu – återigen är jag ledsen att svaret har dröjt – men jag önskar dig innerligt lycka till och hoppas verkligen att du kommer att bli bättre. Tveka inte att skriva igen om något i mitt svar är otydligt!

Efterord

I en senare del av vår mejlväxling så delade A med sig av tips som hen hittat kring träning efter utmattning hos VG Region. Tyckte den var så pass intressant att jag nog kommer att skriva mer om det i framtiden men i länken ovan hittar du den om du inte vill vänta tills det blir av.

Har du som läsare egna erfarenheter, tips eller tankar att dela med dig av om hur du kommit igång med träningen igen efter en utmattning? Dela gärna med dig! Allas våra utmattningsresor ser såklart olika ut men det finns säkert lärdomar och tips som vi kan få av varandra på vägen.

Min träningsstatus

Hello! Nu mina vänner så blir det lite träningsdagbok här. Insåg nämligen i morse att jag tror att jag i december kommer att uppskatta att kunna gå tillbaka i arkivet här och följa mina olika framsteg. Kanske är det kul för er att läsa med? Kanske är det jättetrist? Men ja, då har du såklart valet att sluta läsa nu. Vill dock poängtera att detta i allra högsta grad har med hållbart självledarskap att göra så gillar du det ämnet: då kan det vara värt att läsa vidare ändå!

Jag har aldrig varit ett fan av att springa långt och tror aldrig att jag kommer att bli det. Men kortare sträckor för att få upp lite flås gillar jag skarpt och än mer när det var så fint väder som det varit senaste veckorna.

Min träningsstatus nu

Fysisk ansträngning och uthållighet är den sista stora pusselbiten som jag har kvar efter min utmattning och även om jag mycket, mycket bättre idag jämfört med för några år sedan finns det utrymme för mycket utveckling. I början på året så satte jag för första gången på evigheter upp några mål med min träning och såhär skrev jag då:

“Mitt hållbara arbetsliv är en självklar del av vardagen och det enda som egentligen är nytt är att jag för första gången på år och dar har satt upp ett träningsmål för mig själv. Sjukgymnastiken kommer att fortsätta och allt jag gör i träningsväg är tänkt att leda mot målet att kunna springa 2 kilometer. Jag vet inte när det skulle kunna bli verklighet och allvarligt talat: jag blir glad om jag lyckas kuta en kilometer utan att dö, men det märker vi! Hann ju precis börja träna igen innan Coronan knackade på så utgångsläget blir verkligen från noll så det ska bli jättespännande.”

Nu, fem-isch veckor senare, skulle jag säga att jag har landat i min första träningsplatå som ser ut såhär.

• Korta promenader, cirka 15-20 minuter, minst 5 dgr per vecka - ofta en promenad i veckan som blir längre

• Sjukgymnastik enligt schema från sjukgymnast, 3 dgr per vecka

• Löpning, 250 meter, 2 dgr per vecka

• Jägarsits med boll bakom ryggen, 40 sekunder per dag, 5 dgr per vecka (ökade från 30 sekunder den här veckan)

Ser ju oerhört klent ut såhär på papper och ja, det beror på att jag är klenare än klenast och börjar från noll. Men som det känns just nu så är detta en väldigt bra nivå! Jag behöver vara lite aktsam om energin resten av dagarna så att jag inte överanstränger mig men utöver det blir jag “hanterbart” trött och kan jobba och fungera hyfsat som vanligt.

Den enda resten från Coronan är att lungorna fortfarande typ imploderar när jag springer. Men det funkar så kommer fortsätta hålla mig på den här nivån tills det känns bra och att jag lätt och ledigt kan avverka de där 250 meterna. Jag gör inte heller så att jag ökar intensiteten i sjukgymnastiken eller löpningen samtidigt utan alla ökningar sker omlott och successivt.

Jag anpassar också livet efter träningen och träningen efter livet beroende på vad som behövs. Om det är en fysiskt tung arbetsdag med mycket motion eller att jag står upp en halv arbetsdag - då reglerar jag motionen eller stryker den just den dagen. Kan jag så tränar jag på morgonen eftersom jag 1. mår bra av det och 2. säkerställer att det blir gjort så att jag inte jobbar upp all ork under dagen.

Tiden när en kunde rida fyra hästar om dagen är long gone men att kunna rida “normalt” igen, det vill säga ett träningspass i dressyr är absolut ett av mina långsiktiga mål!

Mina styrkor i detta

Att jag, trots att det var länge sedan nu, är van att vid att träna och älskar att använda kroppen. Har sörjt att inte kunna göra det i många år och är verkligen en endorfinjunkie. Blir så glad av att träna!

Min medvetenhet och långsiktighet, även om jag satt upp 2 kilometer som springmål kommer jag vara överlycklig om jag kan springa en innan 2022 är slut. Det viktiga är egentligen inte slutresultatet utan att det sker en förbättring och utveckling.

Min kroppskännedom och självrespekt, idag har jag (till skillnad från när jag blev utmattad) en mycket mer utvecklad kroppskännedom och självrespekt så jag har inte bara koll på mina gränser när det gäller ansträngning och ork, jag kan parera dem mycket bättre.

Min sjukgymnast, att ha en erfaren och kunnig person som bidrar med input, ger övningar och hjälper mig att navigera mig genom den här träningsresan är galet betydelsefullt. Bara det att hon konstaterade vid vårt sista möte att jag troligtvis kommer att kunna lyckas bli så pass återställd att jag kan leva det aktiva liv som jag vill i framtiden var en grym moralhöjare.

Mina största svagheter

De största svagheterna tillika risker i detta är 1. min egen ivrighet och 2. mitt pannben av stål. Jag är fenomenal på att bita ihop och köra på lite till och det är en ibland en hårfin gräns mellan att utmana respektive utarma sig. Men, genom att veta om den svagheten kan jag också vara extra vaksam och lyhörd inför kroppens signaler.

Så ser det alltså ut nu i början på mars! Ska bli kul att följa mina egna framsteg. Planen framåt nu är att fortsätta såhär mars ut med eventuell upptrappning av sjukgymnastiken tidigare. Om två veckor har jag nytt möte med sjukgymnasten så vi får se hur det känns fram tills dess. Hur ser ditt förhållande till träning ut? Har du en plan och träningsstruktur eller tar du det mer som det kommer? Vore kul att höra!

Hantera ditt imposter syndrome

Har du någon gång haft den är gnagande känslan av att du kommer att bli påkommen på jobbet? Att någon ska plötsligt avslöja dig mitt under ett möte att du egentligen har någon som helst koll på vad du gör? Då kan du vara påverkad av det psykologiska fenomenet Imposter syndrome, på svenska kallat för bluffsyndrom. Kan man vara en mentalt stark ledare även om du ibland känner dig som en bluff eller tvivlar på din förmåga? Kort svar: JA!

Läs mer: Kännetecken på om du är drabbad av bluffsyndromet

Imposter syndrome

Det lite längre svaret är att ditt mentalt starka ledarskap inte handlar om vad du tänker eller känner i din professionella roll: det handlar om hur du agerar på de tankar och känslor som du har. Vi går igenom både våra egna erfarenheter och delar olika strategier för att hantera bluffsyndromet utifrån våra professioner i poddavsnittet nedan. Men några saker du kan börja hålla utkik efter är:

Känn till dina triggers

Vad triggas ditt bluffsyndrom av av? Hur tar det sig uttryck? För min egen del är en dålig, hormonell dagsform ett av mina lägen när mitt bluffsyndrom kan kicka igång och genom att ha koll på det blir det lättare att syna bluffkänslan i sömmarna.

Kom ihåg att detta drabbar de flesta

En annan sak att ha i åtanke är att du är långtifrån ensam att ha dessa tankar och känslor. Majoriteten av oss drabbas då och då och det är både naturligt och normalt.

Vill du lyssna på poddavsnittet? Då kan du såklart göra det även på Podbean, Spotify, Acast eller iTunes. Och berätta gärna, här eller i vår LinkedIn-grupp, har du något särskilt som du gör för att hantera ditt bluffsyndrom om du har det?