Wilma Håkansson: En boss rockar det man gör eller är chef, jag vill göra både och!

Jag har längtat. Ni har längtat. Och nu äntligen är det dags! Vi ska få träffa ännu en boss som får berätta om sin ledarskapsresa och dagens avsnitt är smockat med matnyttigheter, klokskaper och inspiration. Möt säljchefen på SaleSys: Wilma Håkansson!

Wilma Håkansson Foto: Privat

Hej Wilma, kan du berätta lite om dig själv för Bossbloggens läsare?

̶ Hej! Jag är 24 år och uppvuxen i Helsingborg. Jag har bott fem år i Stockholm men drogs tillbaka hit igen av en känsla av att Helsingborg är hemma. Som person gillar jag utmaningar så mycket att jag tog tjänstledigt för att utbildas till amfibiegruppchef, ett galet år som pressade mig till max men också gav mig hur mycket som helst.

Berätta om din karriär!

̶ Driv har jag alltid haft, alltifrån att dra ihop talangshower till studentfester och att jag engagerat mig ideellt i Unga Aktiesparare. Sedan var det nog självklart för alla andra utom mig att jag skulle fastna för försäljning tills jag började jobba som telefonförsäljare, haha. Men jag blev mentor, sedan teamleader och insåg att detta var skitroligt. Det var på den vägen jag hittade till SaleSys, som lockade mig trots att en månadslön knappt betalade hyran, men det lät som den perfekta utmaningen så jag tackade ja och har varit här i tre år nu.

Vad för ledarroll har du idag och hur ser ditt dagliga arbete ut?

̶ Idag är jag säljchef här på SalesSys och vi är ett rätt nystartat techbolag som gör ett sälj och dialersystem för telemarketers. Det innebär att jag har ansvar för att antalet kunder ökar och att de befintliga kunderna är nöjda och att jag sitter med alltifrån hur vi ska öka vår räckvidd till att sitta med en kund och bygga samarbeten.

̶ Säljteamet består just nu av mig och en annan mer senior person som bara jobbar med försäljningen. Men vi växer och ska rekrytera under våren så vi får se vart detta tar vägen! Det är spännande att få bygga och växla upp.

Wilma Håkansson Foto: Privat

Varför vill du vara den som är boss?

̶ Att vara en boss betyder för mig två saker: antingen att rockar det man gör eller att vara chef och jag vill göra både och! Jag gillar att hjälpa andra för det finns inget bättre än att se andra lyckas och att man fått vara en liten del av deras framgång. Får euforikänslor bara av att tänka på det, haha. Lyckas man med det rockar man det man gör och uppfyller båda delar.

Vad har du för mål med ditt ledarskap?

̶ En stor motivation i mitt ledarskap är att jag har mött många dåliga chefer genom åren och då har känslan väckts att jag ska göra det bättre. Jag vill bli den bästa ledaren för olika personer. Ha ett anpassningsbart ledarskap som stöttande och utmanande, där jag ser alla anställda, tar reda på vilka deras utmaningar och styrkor är och hur de kan använda sig av dem.

̶ Som amfibiegruppchef lärde jag mig att jag behövde ändra mitt ledarskap från att tänka att vi skulle leverera toppresultat till att alla soldater skulle ta sig igenom lumpen och inte må dåligt under tiden. En av fördelarna jag hade var att jag kunde bestämma att vi skulle ha personliga utvecklingssamtal där jag ställde massa frågor. Sedan kunde jag använda den informationen jag fått där när vi sedan gjorde jobbet och anpassa både uppgifter och feedback efter varje persons styrkor och driv. Det var ett bra uppvaknande för min del för jag visste att tjänstgöringen skulle bli utmanande. Däremot var jag inte beredd på att det sociala och att kämpa med gruppens motivation skulle bli svårast just för att motivationsnivåerna var så olika och flera inte trivdes med sin placering. Det finns inget jag i det läget utan min ledarroll handlade bara om alla andra och gör du ett bra jobb som chef är det inte du som får beröm, det är gruppen. Det bär jag med mig alltid nu tack vare den erfarenheten.

Vad är det viktigaste en ledare ska göra?

̶ Aldrig sluta lära. Aldrig sluta utvecklas. Aldrig vara helt nöjd. Om man är fokuserad på att hela tiden bli den bästa versionen av sig själv tror jag det smittar av sig. Lär du dig en ny teknik för att hantera stress bättre så visare du det till kollegorna som har liknande problem av stress.

Varför är de yngre generationerna annorlunda?

I ett inlägg på LinkedIn om millennials och generation Z fick jag frågan: varför är de yngre generationerna så annorlunda? En rimlig sådan och det finns givetvis flera olika bidragande anledningar till det. Här är de huvudsakliga som jag brukar lyfta fram när jag utbildar om Management by Millennials och hur man leder oss yngre generationer!

Tänk ändå hur mycket arbetslivet har förändrats bara de senaste femtio åren? Då hade en sådant här scenario varit otänkbart! Bild: Helena Lopes on Unsplash

Varför är de yngre generationerna annorlunda?

Samhälls- och arbetslivsutvecklingen i stort

Samhället och arbetslivet har förändrats mycket sedan den industriella revolutionen och industrialiseringen och globaliseringen innebär att dagens unga växer upp annorlunda. Skolväsendet och utbildningsstrukturerna har ändrats och arbetslivet är definitivt annorlunda i vad vi arbetar med, hur och vad arbetslivet förväntas innebära.

Socio-ekonomiska händelser

Ett generellt ökat välstånd där fler har det bättre ekonomiskt ställt men också en polarisering i samhällets klasskikt.

Tekniska utvecklingssprång

Tekniken och de sociala medierna är en naturlig del av allas vardagsliv idag, gör ständigt nya utvecklingssprång och där millennials har vuxit upp det digitala har generation Z fötts med den. Det intressanta om generation Alfa? De blir den första generationen som kan ha en digital identitet redan innan de ens är födda.

Kulturella skeenden

Alla är vi en del av att ta del av kulturella skeenden och händelser, skapa dem och följa dem på olika sätt och det influerar också såklart de rådande tankarna, idéerna och perspektiven på hur vi ska leva, arbeta, se ut etcetera.

Föräldraskap, uppfostran och uppväxt

Sist, men absolut inte minst, så har det skett ganska så stora förändringar inom föräldraskapet och när det gäller uppfostringsmetoder bara de senaste femtio åren. 1979 förbjöds barnaga i Sverige och idag utbildas barn inom barnkonventionen direkt från när de börjar förskolan. Och även om inte det innebär att alla barn får de mest fantastiska av uppväxter så råder det, på många sätt, en annan syn på barnuppfostran idag jämfört med tidigare.

Jag säger inte att allt alltid är av godo men barn som växer upp med behandlingen att de är viktiga, de får vara med och bestämma i familjen eller exempelvis är vana vid att få saker serverade - kommer ha med sina beteenden och förväntningar på hur de ska bli behandlade och bemötta med sig in i arbetslivet.

Allt detta? Det bidrar till den saliga cocktailen av faktorer som gör att de yngre generationerna har andra perspektiv på arbetslivet än vad som rått tidigare. Men också att vi har andra behov, andra förutsättningar, krav, förespeglingar och förväntningar. Som ledare och chef gäller det att kunna bemöta och leda oss utifrån detta - vilket i sin tur ofta kräver en varierande nivå av uppgradering av ledarskapet och organisationens sätt att arbeta på men också att utbilda och stötta upp när det behövs. För om ni upplever generationskrockarna nu med de yngre generationerna, och då framförallt generation Z, vänta bara och se vad generation Alfa kommer med. Det kommer att gå undan ännu mer!

Vad säger du läser om detta? Vilka generationskrockar ser du, och inte, mellan de olika generationerna på din arbetsplats?

Känslan av kontroll är en illusion

En vanlig fälla att gå in i som chef är att känna behovet av kontroll, att man behöver ha det för att allt ska vara bra och för att man ska kunna slappna av. Problemen med det? De är flera.

Den första är att känslan av kontroll är en illusion. Ingen av oss har särskilt mycket kontroll på någonting alls egentligen.

Det är naturligt att vilja ha kontroll som ledare men känslan av att ha den stämmer tyvärr sällan och stämmer den är den inte nödvändigtvis bra. Bild: Milada Vigerova on Unsplash

Känslan av kontroll är en illusion

Nästa bekymmer är att en chef med behov av kontroll kan säga att de har hög tillit till medarbetare och högt förtroende för deras kompetens - men visar det inte - och då är tyvärr den så kallat höga tilliten och det höga förtroendet högst teoretiskt och något helt annat gäller i praktiken. Vad händer då? Jo, exempelvis:

• Tilliten och förtroendet tenderar att minska generellt i arbetsgruppen och organisationen

• Medarbetarnas engagemang och initivativförmåga minskar över tid eftersom “det inte är lönt” att visa varken den ena eller det andra. Tiden det sedan tar kan variera mycket beroende på hur mycket chefens kontrollbehov yttrar sig och hur organisationskulturen är i stort

• Chefen blir den som fattar alla beslut, stora som små, vilket tenderar att både öka arbetsbelastningen och ledtiderna

• Över tid är risken stor att mer och mer arbete hamnar på chefens skrivbord eftersom hen är inblandad i allt och i sämsta fall blir den som gör allt

• Risken finns också att kontrollbehovet slår över i en detaljstyrning, även kallat micro management. Och de allra flesta vet att detaljstyrning inte är bra eftersom det hämmar medarbetares initiativförmåga, ansvarskänsla och alla former av kreativitet. Ändå är det lätt att falla in i det när man är mån om hur slutresultatet ska bli eller känner ett stort ansvar för det

För att nämna några av bieffekterna och ja, detta helt i onödan just för att den där känslan av kontroll är inbillning. Den känns bra men är inte det, lite som rökning för en rökare.

Så hur ska man tänka då som chef, ska man då släppa taget om allt hur som helst? Nej såklart inte. Jag tycker en kurskamrat sammanfattade det bra med orden “jag vill ha koll - inte kontroll” när hon pratade om sitt ledarskap.

Med det sagt är det långtifrån alltid enkelt att byta ut behovet av kontroll mot koll eftersom känslan ofta är att "allt kommer att krascha" om den som är chef inte har kontroll på läget. Bild: Josh Seff on Unsplash

Koll i stället för kontroll

Vad innebär det att ha koll då? Jo, att vara närvarande och samtidigt sträva efter att göra sig umbärlig som chef. Genom att veta vad som händer och sker i verksamheten, hur medarbetarna mår och vara allmänt insatt är direkt nödvändigt om du som chef inte ska bli en bromskloss för de du leder.

Låt oss säga att alla arbetsuppgifter är syltburkar, som chef varken kan eller bör du ha ett finger i varje syltburk. Dels är det ohygieniskt men mest för att du bara har tio fingrar och inte heller kan bära hur många burkar som helst. Ge medarbetarna ansvaret att ha sina egna syltburkar som de hanterar. Se till att ha tydliga kommunikationsvägar er emellan samt arbeta aktivt med förtroende och tillit så att de kommer till dig som chef om någon av deras burkar går i kras.

Detta innebär inte att du som chef aldrig kommer att få någon sylt. Däremot kommer du få det i en mer lagom mängd då och då allteftersom medarbetarna blir mer vana vid att de har ansvaret för sylten och tar sig an det. Du kan ha koll på flödet av syltburkar, förståelse för processen och bidra när det behövs i stället vilket kommer att förbättra arbetsmiljön för både dig själv, medarbetarna och därmed organisationen i stort.

Varför det är jobbigt att släppa kontrollen och hur man kan göra det? Ja, det får bli en egen bloggartikel framöver! Men berätta gärna under tiden: hur ser din relation ut till kontroll och behovet av kontroll?

Jämställdhetsutvecklingens små framsteg

Under ett par dagar i september fylldes mitt LinkedIn-flöde av glada tillrop om jämställdhetens frammarsch. Jättekul! Allbright hade släppt sin senaste rapport och en av de trevliga nyheterna var att det ändå sker lite framsteg i jämställdhetsutvecklingen. Men, och jag vill egentligen inte vara den som kommer med ett men när folk är glada, de är långtifrån stora nog eller tillräckliga. För ja, nu har vi 30 procent kvinnor i ledningsgrupperna och andelen kvinnor i storbolagsstyrelserna har ökat till fyrtio procent - hurra! Men ska vi verkligen nöja oss med att ligga precis på gränsen? Är inte risken att vi firar lite för tidigt?

Framsteg är visst viktigt att fira men vi får inte förlora siktet på det slutgiltiga målet som allvarligt talat inte är så långt bort som det ofta målas upp! Bild: Photo by Danielle Cerullo on Unsplash

För samtidigt:

• Sjunker andelen kvinnor på VD-positioner från 12 till 11 procent

• Bara en av tolv av ledningsgruppers positioner är jämställda sett till kön

• Ledningsgrupper fortsätter vara vitare än vitast där andelen icke-vita personer är blott 4,5 procent

Vi kan också läsa i rapporten att:

“Ökningen av kvinnor sker främst i stabsfunktionerna, medan linjepositionerna som vd, affärsområdeschef och COO stannar på 17 procent kvinnor för det fjärde året i rad. Här är utvecklingen därmed fortsatt exakt noll och könsuppdelningen befästs ännu hårdare hos ledningsgrupperna.”

Det är också tydligt att jämställdhet inte är detsamma som jämlikhet, här står fastighetsbranschen som exempel då de har bäst resultat när det gäller jämställdhet men sämst när det gäller mångfald. Mångfalden kommer inte automatiskt med att jämställdheten förbättras utan båda delar kräver ett engagemang och en ansträngning för att den ska hända.

Såhär, jag är en firare som tycker det är rimligt att fira det mesta i livet. Mitt problem är att jag inte är säker på om dessa framsteg är aktiva, medvetna sådana - och därför kommer jag att le och säga “vad bra att det rör på sig!” men jag kommer allvarligt talat vänta med att dra fram bubblet och glitterkanonerna tills fler börsbolag skärper sig. Vi är inte klara förrän a-l-l-a har lika möjligheter och villkor att göra karriär och där ledningsgrupper och styrelserum speglar värderingen om allas lika värde.

Jobba med dig själv - inte emot

Något som slog mig här i måndags när jag var helt slut efter en megadålig natt var hur mycket lättare jag praktiserar att jobba med mig själv snarare än mot mig själv numera. Det har inte varit alldeles enkelt eller självklart att nå hit men nu är jag uppenbart relativt framme eftersom de besluten sker relativt sömlöst i min vardag.

Mår jag bra och vill prestera järnet? Då gör jag det. Om jag inte mår bra och inte behöver bita ihop? Då tar jag det lugnare.

Jobba med dig själv - inte emot

Jag är uppfostrad i en stark bit ihop-anda. Kämpa mer och lite till. Att jobba hårt, länge och mycket är eftersträvansvärt. Du ska förtjäna ledighet. Och såklart kan allt det där behövas ibland och det finns både dagar, veckor och perioder där jag kör på och jobbar på rejält. Dock prioriterar jag återhämtningen löpande och ser till att ha kompensationsledigt efteråt.

Men om jag inte har omständigheter som kräver en extra växel? Då lägger jag inte heller i den längre “bara för att”. Livet går inte ut på att jobba ens när man, som jag, älskar sitt jobb. Mår jag bra och vill prestera järnet? Då gör jag det. Om jag inte mår bra och inte behöver bita ihop? Då tar jag det lugnare. Jag respekterar min energi på ett helt annat sätt under arbetsdagarna numera och desto mer jag jobbar med mig själv, tillgodoser de behov jag har och upprätthåller mina bra vanor - desto bättre går jobbet.

Ett privilegium, absolut, men jag är inte ensam om att ha det. Du måste inte vara företagare för att vara din egen chef (tvärtom egentligen, alla är det oavsett anställningsform) och ge dig själv bra förutsättningar i arbetslivet och vad ger bäst resultat? Att jobba med dig själv eller att jobba mot dig själv? När du jobbar med dig själv innebär det att du är medveten om dina faktiska förutsättningar och anpassar din arbetsdag och arbetsbelastning baserat på det snarare än att om och om igen pusha dig bortom din kapacitet bara för att.

Det räcker inte med att lyssna på kroppens signaler - du måste lyda dem också. Då vårdar du din hälsa på riktigt. Och allvarligt talat, även om din chef och arbetsgivare har ett stort arbetsmiljöansvar de borde ta och följa, den som har störst intresse i detta är du. Axla det. Ta hand om dig. Tyvärr är det sällan någon annan som gör det åt dig!

Tumme upp: Chefer som tittar på resultatet snarare än de exakta timmarna och minuterna som spenderas på jobbet - det är en del av framtidens arbetsliv att ha det förtroendet och den tilliten till sina medarbetare!

Tumme ner: När traditioner och normer om “hur vi ska jobba” biter sig fast helt i onödan när de dessutom inte gynnar oss.