Q som i Quitter

Det sägs att ingen som är en quitter någonsin vinner. Men är det verkligen sant? Måste vi vinna allt vi ställer upp i? Är man misslyckad bara för att man ”ger upp” något som man trodde på? Verkligen inte. Tvärtom kan det ibland vara bra att stänga dörrar för att andra möjligheter ska kunna öppnas. Här är tre lägen där det är bra, om du kan, att ge upp en arbetsplats eller en chef och det förr snarare än senare!

Q som i Quitter

Om ledarskapet eller arbetsgivarens värderingar strider mot dina egna värderingar

Man kan inte tycka lika om allting eller ha samma syn på världen jämt. Men om du befinner dig i situationen att dina och arbetsgivarens värderingar skaver mer än de samverkar? Eller om företaget utåt säger en sak medan verkligheten är en annan för er som jobbar där? Ja, då kan det vara läge att lyfta diskussionen internt. Det är en bra grundregel överlag att försöka lyfta diskussionen och bidra till en förändring först. Men om du har testat att göra det och inte fått något gehör, då är det kanske värt att fundera över hur bra du trivs och om det kan vara värt att söka sig vidare istället. Ty förändring är obekvämt och finns det ingen vilja eller något eget incitament till att göra saker annorlunda - då är tyvärr risken att inget kommer att förändras av sig självt.

Om du mår kasst på och av jobbet

Om du inte trivs på jobbet, känner dig otrygg eller för överbelastad mer än en kort, överblickbar period ska du definitivt prata med din närmsta chef och/eller ert arbetsmiljöombud om detta. Alla har rätt att må bra på jobbet. Sker det ingen förändring eller förbättring? Sök nytt om du kan och så fort du kan. Det är inte värt att stanna på en arbetsplats som får dig att må dåligt eller som får dig att bli sjuk på kuppen och risken är att om du stannar kvar för länge är att du börjar må för dåligt för att orka söka dig vidare.

Om ledarskapet är dåligt

Har du en dålig chef? Har du försökt prata med hen om vilka effekter hens ledarskap får för dig och gruppen men fått noll eller bara defensiv respons? Ja, du anar nog vad jag kommer säga då. Quit, quit, quit! Gärna så snart du kan. Det kan gå att vända ett dåligt ledarskap till bra sådant eftersom det är inte alltid ett kasst ledarskap bara beror på chefen. Men inte om intresset inte finns från chefens sida. Och eftersom dåligt ledarskap kan få så otroligt negativa effekter på individ-, grupp- och organisationsnivå är det lika så bäst att lämna så snart som möjligt.

Så! Det är alltså inte så enkelt att det alltid är bättre att stanna kvar och stå ut eller kämpa på. Sedan vidhåller jag att det alltid är viktigt och bra att försöka få till en förändring innan man kastar in handduken - men om det inte fungerar då kan du också lämna med känslan av att du gjorde vad du kunde åt situationen. Vad är din relation till att avsluta saker? Enkelt? Svårt? Själv har jag tränat upp den förmågan efter min utmattning där jag - helt uppenbart - bevisat att jag saknade den. Att jag är envis är en styrka många gånger men det kan snabbt också vara en svaghet om man inte tränar sig i att sluta göra saker. Hur funkar du?

Stoppa en medarbetare från att bli utmattad

Läsarfrågan:

“Hej, hej! Har läst bloggen ett tag och gillar blandningen av de olika artiklarna som finns här. Mycket intressant. Men ett ämne som jag inte kan se om du har skrivit om innan är att förhindra utmattning hos andra. Har en person i teamet som jag ser befinner sig i riskzonen. Hen arbetar mycket övertid, tar ofta på sig extra arbetsuppgifter och har blivit mer och mer retlig i humöret senaste tiden. Har förstått att svåra saker pågår i privatlivet med, med både sjuka barn och potentiell skilsmässa, men medarbetaren vill helst inte diskutera sådant på jobbet utan hänvisar till att ‘det är mycket nu men det går bra’. Jag har själv varit utmattad men det är många år sedan och känner mig frustrerad som chef. Hur kan jag stoppa en medarbetare från att bli utmattad när hen själv inte lyssnar eller ser det själv?

Tacksam för hjälp! Brydd chef”

Svar:

Hejsan! Och tack för ditt meddelande - jag önskar att jag kunde skriva att detta kan vara den sista medarbetaren vi lär se bli utmattad men tyvärr tycks trenden fortsätta som tidigare. Först och främst vill jag betona hur bra det är att du som chef ser varningssignalerna och att du hörsammar dem även om medarbetaren själv inte gör det. Ofta blir vi mer uppmärksamma på symptomen som utmattning innebär när vi själva har upplevt det och det är en styrka att ha och använda som ledare, det kan förhoppningsvis också bidra till att vi kan bidra och underlätta situationen på ett mer konkret sätt jämfört med om vi inte hade haft denna erfarenhet.

En del av sjukdomsproblematiken med utmattning är att den som är på väg dit inte ser väggen närma sig, eller tro att den är längre bort än vad den egentligen är. Bild: Henry & Co. on Unsplash

Stoppa en medarbetare från att bli utmattad

Samtidigt är det tyvärr så att vi, hur mycket vi än vill och hur hårt vi än försöker, inte heller ensamma kan stoppa en medarbetare från att bli utmattad. Det måste vara personen själv som ändrar sin kurs till att gå bort från väggen snarare än rakt in i den. Vad vi som chefer däremot kan göra är att hjälpa medarbetaren att dra i handbromsen och kanske också underlätta för personen att ändra sin riktning men det är viktigt att var medveten om att du som chef inte kan göra jobbet eller vara den som räddar medarbetaren i slutändan - det måste hen göra själv.

Kartlägg läget, lyft frågan och skriv en handlingsplan

Det första du kan och bör göra som chef är 1. kartlägga situationen, vilka varningssignaler ser du och hur de tar sig uttryck. 2. lyfta frågan och prata med medarbetaren om detta. Hur personen i fråga reagerar på detta kan sedan variera rätt kraftigt beroende på flera olika faktorer och en vanlig utmaning är att det ingår i sjukdomsbilden att medarbetaren förr eller senare blir så kallat fartblind och inte själv ser väggen alternativt intalar sig att avståndet till den är mycket längre än vad det faktiskt är. Min erfarenhet är att desto närmare en person är en utmattning, desto mindre självinsikt brukar hen ha men det kan såklart variera från person till person.

Men om vi ska generalisera lite så är potentiella utgångslägen här att medarbetaren:

A) Själv ser att utmattningen är nära och accepterar att hen måste börja göra något annorlunda för att förhindra att gå in i väggen

B) Har självinsikt men inte accepterar eller instämmer i att hen behöver göra en beteendeförändring. Vanliga bortförklaringar här brukar gå i stil med “bara jag tar mig igenom den här perioden” eller “bara jag får ta semester” och därmed förminska och/eller skjuta problemet framför sig

C) Inte håller med, ser eller vill erkänna att varningssignalerna finns alls. Kommer med “förklaringar” och svepskäl som förklarar allt, skyller på omgivningen eller omständigheterna alternativt skyller ifrån sig.

Om medarbetaren reagerar som i de två senare scenarierna kan du absolut behöva vara rak och tydlig och lägga fram det du har sett i din kartläggning. Det kan kännas och upplevas som tufft men du gör ju detta av omtanke och ibland är det faktiskt snällare att säga ifrån och säga emot snarare än att klappa medhårs. Samtalet kan och får alltså bli både svårt och obekvämt om det är vad som behövs för att medarbetaren ska få sig en tankeställare. Oavsett hur personen reagerar är det jätteviktigt att ni i detta samtal skriver en handlingsplan tillsammans som innehåller vad medarbetaren ska göra annorlunda framåt men också vad du som chef ska stötta upp med.

Arbetsanpassa

Arbetsmiljölagen är både tydlig och rätt så krävande när det kommer till en arbetsgivares ansvar när det gäller arbetsanpassning och vi är dessutom skyldiga att göra proaktiva insatser när det behövs. Var därför inte rädd för att göra arbetsanpassningar som behövs. Dessa ska givetvis inte vara lösningen på problemet men underlätta för medarbetaren att bromsa i tid och förhindra den potentiella utmattningen.

Förhoppningsvis kan detta leda till att situationen underlättas och en utmattning avvärjs. Jag håller alla tummar och tår för det! Men, eftersom det tyvärr finns en risk för att detta inte är tillräckligt så känner jag mig tvungen att lyfta den tråkiga potentiella utvägen med och det är att…

Det är så viktigt att vi som ledare känner till symptom för stress och hjälper medarbetare som riskerar att bli utmattade. Bild: Tim Gouw on Unsplash

Låta personen rasa

Som jag varit inne på tidigare kan vi som ledare - eller medmänniskor - inte rädda någon som inte vill bli räddad och om vi har gjort vad vi kan, arbetsanpassat det som går och medarbetaren ändå inte hörsammar detta… Ja, då kan det nästbästa vara att förbereda sig på kraschen, hoppas att den blir så lindrig som möjligt och att det kommer tjäna som väckarklockan medarbetaren behöver för att förändra sitt liv och leverne.

Saker du kan förbereda inför detta är att tänka igenom hur arbetet kan organiseras om medarbetaren är sjukskriven och undersöka vilka möjligheter till framtida rehabilitering som finns. Nu har du som skrev frågan egen erfarenhet av utmattning men det kan ändå vara bra att läsa på än mer om utmattningsrehabilitering och vad en som chef kan göra för att underlätta processen.

Granska övriga organisationen

Sist men inte minst vill jag också rekommendera dig att se över övriga arbetsgruppen och organisationen. Inte för att det går att vaccinera sig mot utmattade medarbetare eftersom det långtifrån alltid bara är jobbet som medför att vi blir sjuka i det men för att en utmattad medarbetare troligtvis kan ses som en isolerad händelse. Men två eller fler inom en överskådlig tidsperiod… Det kan vara ett symptom som skvallrar om mer djupgående problematik i organisationen och då räcker det inte med att hantera detta på individnivå utan då behöver större, mer övergripande förändringar tas till.

Med det sagt - heja dig för att du så uppenbart ser och och bryr dig om dina medarbetare. Jag önskar er all lycka till och hoppas, hoppas att det går att avvärja situationen. Kontakta mig om du vill ha mer råd och stöd på vägen! Har ni andra som läser ytterligare tips eller egna erfarenheter att dela med dig av? Gör gärna det!

Milstolpen: Gå på Gröna Lund

En av de saker som jag upplever har varit jobbigast under åren som utmattad är sorgen över att inte kunna göra saker som jag velat. Focoult talade om själen som kroppens fängelse men för min del har kroppen många gånger känts som ett fängelse, en upplevelse som jag vet att fler utmattade kan känna igen sig i.

Stunderna när minnet svikit en. När minsta lilla ansträngning känns som en timmes body pump-pass. Att inte kunna läsa ordentligt eller, för den delen, inte orka läsa på engelska för det slutar bara med en enda hjärngröt. Under de första familjemiddagarna med M’s familj behövde jag sova efter varmrätten för att jag var så trött. All matthet, trötthetsvärk och för att inte tala om all migrän jag stått ut med under alla utmattningsår.

Som tur var har jag knappt alls dessa problem längre. Är och behöver vara mån om min energi så att inte ta ut mig men att ha migrän en, två gånger per månad är verkligen inte samma sak som att ha den sex dagar i veckan. Och som jag skrev häromveckan känner jag mig mycket mer stark och tålig numera. En milstolpe som bevisat det ytterligare nu utöver min ridning, träning och att jag jobbar fullt ut? Det var fredagens besök på Grönan och det har såklart ingen påverkan på mänskligheten – men för mig var det sjukt betydelsefullt.

På förhand var jag lite nervös inför hur det här roliga som väntande skulle påverka mig. Skulle jag åka på migrän under kvällen eller efteråt? Skulle jag bli helt slutkörd av ansträngningen? Åka på tröttvärk?

När det kommer till åkattraktioner kan det tilläggas att jag lider av den kassa kombinationen: adrenalinjunkie + skraj för att åka saker. Framför allt om de är superhöga och än mer om de snurrar. Jag vill alltså gärna åka men håller på att dö av ångest på kuppen första och ofta andra gången jag gör det. De första berg och dalbanorna, Jetline och Twister, var en bra uppvärmning och lagom jobbiga för nerverna. Var rejält yr efter varje tur men det kändes okej!

Sedan var det dags för debuten i Monster och hela stunden i kön bestod av att varva ångestskrattande med hyperventilerande, en dunkande puls och att försöka bli försäkrad av T att jag visst skulle överleva detta. Vilket såklart belönades med dåliga skämt i stil med att ”jag säkert skulle göra det så länge inte bygeln släppte” etcetera. Men ja, jag blundande och skrek mig igenom hela första rundan men sen var jag ändå såld och i slutändan blev det två åk till och en ny favoritattraktion korats. Jag kunde även ta mig igenom Kvasten och annat kul och yrseln bara minskade mer och mer efter varje åktur. Dock bromsade jag mig inför Insane, Fritt fall och Ikaros men i gengäld känner jag mig väldigt sugen på att testa dem nästa gång vi gör det här.

Summa summarum kändes hela kvällen som ett enda långt asgarv och dessutom fick jag återuppleva samma ljuvliga känsla som efter mitt första fallskärmshopp: den där varenda fiber i kroppen bara slappnar av fullständigt och ett särskilt lugn infinner sig.

Så nöjd bossbrud på tåget på vägen hem och jag kan knappt bärga mig tills jag får göra något liknande igen.

Och trots att Gröna Lund-besöket var högljutt, intensivt, fullt av folk och åtföljdes av promenerande och pubhäng vaknade jag nästa morgon och kände mig… Pigg! Lite upplevelsebakis men absolut inte farligt. Så inte nog med att jag fick göra något som jag har dagdrömt om länge, länge – det blev dessutom lika roligt som jag hade hoppats och trott och jag kunde dessutom göra det och må bra hela vägen under tiden och efteråt. Vilket såklart känns som en jordskredsseger! Jag åkte dessutom inte heller på något bakslag när jag kom hem på lördagen utan det här blir en kväll jag ska minnas och bära med mig länge.

Känner att jag tar de där sista stegen mot att känna mig som Clara 3.0 nu - som frisk efter utmattningen. Den första versionen jobbade sig sjuk. Clara 2,0 lärde sig sin läxa, lade om livet och läkte ut utmattningen så mycket som möjligt. Men nu har nästa fas börjat, den där utmattningen såklart kommer att finnas med i min historia men inte längre definiera mig och det jag gör på samma sätt. Det här Grönan-hänget var absolut ett bevis på det även om jag inte är framme riktigt än!

Träning efter utmattning

Läsarfrågan:

Hoppas att du tycker att det är ok att jag kontaktar dig! Har läst din blogg och tycker att det som givit mig mest kunskap och stöd under min utmattning är att få läsa om andras erfarenheter, så tack! Mycket bättre än vården, som inte alltid vet speciellt mycket om utmattning.

Eftersom du skrivit en del om träning och att inte all träning är bra så hoppas jag att du kan vägleda mig lite. Jag har varit utmattad i drygt 1 år och försöker komma igång med fysisk aktivitet. Har promenerat till och från under flera månader hemma i vardagsrummet (har ett löpband och orkar inte gå ut och promenera eftersom jag ibland måste avbryta och lägga mig omedelbart och det går inte om jag inte är hemma). Men nu har jag blivit lite bättre och då försökt öka träningen med lite zumba, ett par minuter springa och kanske lite hantlar. Till en början kändes det underbart och det var bara när jag tränade som jag kände mig som mitt gamla jag, men jag blev helt slut efteråt, fick lägga mig och sova i några timmar och kunde ha hjärtklappning och yrsel i flera timmar efteråt och dagen/dagarna efter. Men de första 2-3 veckorna kände jag mig ändå glad. Men nu på det senaste har jag tvingat mig själv igenom träningen utan att tycka att det är roligt. Tycker det är så svårt att veta om jag bara ska ta en paus och sedan öka intensitetet igen eller om det är bättre att hålla sig till promenader. Tror ju inte att det är rätt väg att tvinga sig igenom det, men samtidigt kan det ju vara så ibland med träning och det är ändå bättre att fortsätta för att ta sig över puckeln. Vad tror du? Hur ser din erfarenhet ut?

Har full förståelse för om du inte har möjlighet att svara. Det är säkert många som kontaktar dig och jag vet att orken inte räcker till allt. Så inga problem om du inte kan svara! Slänger ändå iväg frågan eftersom jag är förvirrad och funderar på detta oerhört mycket just nu. 

Önskar dig energi, styrka och glädje!

Vänliga hälsningar,

A.

Svar:

Hej A,

Klart det är okej att du skriver hit – tycker bara det är roligt och jag svarar alltid även om svarstiden kan variera ibland och den här gången dröjde det dessvärre jättelänge! Jag är ledsen för det och hoppas att det hunnit lätta: hur mår du i dagsläget?

Mina morgonpromenader är väldigt lustfyllda. Jag går ofta i den takt jag känner för, stannar eller pausar om jag vill det, stretchar kanske lite eller bara njuter lite av naturen. Kravlös motion är underskattat i en tid där träning ofta är ett sätt att prestera på men jag upplever att det sätter en väldigt stor guldkant på min vardag att göra det baserat på vad jag behöver just den dagen.

Är så tråkigt att du med har erfarenhet av utmattning, det är en jäkla skitsjukdom allvarligt talat. Nu är jag varken läkare eller utbildad inom träning så av den anledningen rekommenderar jag dig att söka hjälp hos en sjukgymnast. Jag har under åren på väg tillbaka från utmattningen i omgångar gått till en sjukgymnast som har erfarenhet om detta. Både privat (men som är ansluten till högkostnadsskydd) och på vårdcentral och det kan jag verkligen rekommendera. Där har jag fått hjälp med att lära känna kroppen igen och skilja stresspåslag från stresspåslag, att röra mig på rätt sätt och att inte spänna alla muskler i hela kroppen för att göra en liten rörelse med exempelvis med ena armen.

Bara en sådan sak som att andas med hela bröstkorgen har gjort stor skillnad för mig genom åren men det har tagit tid att vänja mig av mig och byta ut invanda rörelsemönster mot nya, mer avslappnade sådana.

Träning efter utmattning

I början fick jag ångest bara av att pulsen ökade för att kroppen inte kunde skilja på ”bra” pulsökning och ”dålig”. Det har med åren rättat till sig för att jag har utmanat mig stegvis i den fysiska träningen och nu har jag lärt mig att känna av när jag pushar mig för mycket och för hårt INNAN jag gör det. Har i perioder också upplevt att min kropps förmåga att hantera stress och belastning har varit väldigt ”okalibrerad”. Jag kunde ibland bli mer stressad eller påverkad av träningen än vad som egentligen behövdes (om du fattar vad jag menar med det) och det tycker jag också har läkt ut mer och bättre över tid.

Nu är den fysiska belastningen den sista pusselbiten som jag har kvar att läka ut efter utmattningen och det har tagit flera år att komma hit där jag är nu. Vet inte om jag någonsin kommer att komma upp i samma träningsnivå som jag hade innan och bryr mig faktiskt inte om de så länge jag kan leva ett någorlunda fysiskt aktivt liv. Det är säkert både ett eller två år kvar på den resan men bättre att det tar tid än och att det blir hållbart än att jag skadar mig för att jag ökar belastningen för mycket, fort eller fel. Den skillnaden som jag märker mest just nu är att jag känner mig grundstarkare i kroppen. Jag orkar mer, klarar mer och även om jag någon gång då och då råkar överanstränga mig så blir inte backlashen särskilt stor. Ofta blir jag tröttare under dagen och då räcker det med ett varmt bad, mycket mat, magnesiumtillskott och en natts sömn för att återställa mig. Någon gång då och då får jag migrän men då är det ofta något annat som också spelar in och påverkar situationen och skönt nog händer det mer och mer sällan.

Skillnaden mellan vad huvudet vill och vad kroppen behöver

Det har även varit en viktig läxa för mig att skilja på vad huvudet vill och kroppen behöver. Har så mycket vilja och envishet att det lätt tar överhanden oavsett hur mycket eller lite ork jag har. Och där har det varit tufft att lära om och börja bromsa innan jag blir för trött men jag mår mycket, mycket bättre när jag gör det även om det är jobbigt mentalt. Vilket också spelar in i din fråga om när man ska göra vad – som utmattade har vi ju blivit proffs på att köra över koppens behov länge och det är det beteendemönstret vi behöver förändra för att återhämta oss.

Samtidigt, eftersom rörelse och motion kan vara ett verktyg som får oss att må bättre långsiktigt men också vara ett verktyg som försämrar vårt mående är det en rejäl utmaning att hitta rätt. Det som funkat för mig är att 1. Ta hjälp av sjukgymnast 2. Motionera snarare än träna 3. Börja från noll och öka jättelångsamt och successivt och 4. Lyd kroppen och lyssna inte på huvudet.

Men också att anpassa mig efter vad som händer under dagen. Jag skrev för länge sedan om energi som valuta och fortsätter att praktisera det tänket. Mina träningsinsatser planerar jag in och jag anpassar träningen efter både dagsform och övriga aktiviteter även om den åtta gånger av tio prioriteras främst. Det är också därför jag tränar på morgonen alla dagar som schemat inte säger något annat. Dels passar det mig som person men det känns också bättre att ha det gjort så tidigt som möjligt på dagen.

Det är en ständig balansgång tycker jag med hur mycket en ska utmana sig träningsmässigt respektive vad som blir för mycket och samtidigt behöver man ju utmana sig för att bli starkare och göra framsteg.

Sakta och successivt

Ett konkret exempel på hur jag gjort nu under våren när jag ökat upp min träning:

• I februari började jag jogga femtio meter, sedan hundra till hundrafemtio.

• I mars kom jag upp i 250 meter och springer det ungefär två gånger i veckan utöver sjukgymnastikövningarna som jag gör.

• I april och maj har jag också gjort mer trädgårdsarbete och framförallt börjat rida igen, inte bara en gång utan ofta två gånger i veckan. Ett ridpass i veckan är ett (för mig) tufft dressyrpass med mammas lilla pärla och ett pass rider jag ut på svärmors fina unghäst.

Rider jag två gånger springer jag en dag i veckan i stället och har framförallt fortsatt att jogga de där ynka 250 metrarna och inte öka på sträckan, just för att andra träningspass har tillkommit. När de nya sakerna är mer vardag och jag blir mindre trött av dem – då ökar jag nog sträckan jag springer till 300 meter. När det känns bra, då ökar jag till 350 och så vidare. Så jag ökar inte allt samtidigt utan tar en aktivitet i taget vilket såklart gör att det tar längre tid att springa längre men i gengäld blir jag samtidigt också starkare för att min träning är så varierad.

När i tiden ökningarna kommer att ske framöver? Det har jag ingen aning om och det får ta den tid det tar. Något som jag inser nu när jag skriver det kanske ändå vittnar om ett utvecklingskliv som jag kan se hos mig själv – innan hade tanken på att inte veta (eller ha en plan för det) stressat mig men så är det inte idag och det är så skönt. Jag hoppas innerligt att du kan nå den punkten med om du inte redan är där. Allas våra utmattningsresor ser ju olika ut så utgå från vad som passar dig utifrån dina förutsättningar och möjligheter!

Vet inte om detta kan hjälpa dig där du är nu – återigen är jag ledsen att svaret har dröjt – men jag önskar dig innerligt lycka till och hoppas verkligen att du kommer att bli bättre. Tveka inte att skriva igen om något i mitt svar är otydligt!

Efterord

I en senare del av vår mejlväxling så delade A med sig av tips som hen hittat kring träning efter utmattning hos VG Region. Tyckte den var så pass intressant att jag nog kommer att skriva mer om det i framtiden men i länken ovan hittar du den om du inte vill vänta tills det blir av.

Har du som läsare egna erfarenheter, tips eller tankar att dela med dig av om hur du kommit igång med träningen igen efter en utmattning? Dela gärna med dig! Allas våra utmattningsresor ser såklart olika ut men det finns säkert lärdomar och tips som vi kan få av varandra på vägen.

Känslan av att komma tillbaka till sig själv

Jag har nämnt det lite innan men det slog mig efter ha varit i stallet igår och ridit, för tredje gången på tre veckor, hur jag nu skvalpar runt i känslan av att jag börjar komma tillbaka till mig själv. Fullt ut i mitt nya format. Förstå mig rätt, jag har varit mig själv hela tiden men nu börjar de beståndsdelar som jag saknat sedan tiden före utmattningen också falla på plats. Träning är en del av min vardag nu och mest betyder såklart ridningen eftersom jag har ridit till och från större delen av mitt liv och som jag har saknat att inte kunna rida “som vanligt” under så många år.

Är extra tacksam över att jag har hästar i min närhet och en generös mamma och svärmor som inte bara låter mig få rehabträna med deras små hjärtan utan också hjälper mig med de praktiska grejer som jag ännu är för klen för.

Varje stund i sadeln och varje sekund som jag känner hur jag och Alice börjar närma oss det vi en gång gjorde till vardags är bara glädje. Okej, inte bara. Jag svettas som en galning, svär en del över min egen klenhet men mest skrattar morsan bara åt mig och fånleendet som jag sitter med.

Jag är inte samma person som jag var före utmattningen och kommer aldrig bli det igen vilket är toppen. Men dessa pusselbitar, som tränande och ridande, är en viktig del av vem jag vill göra och att få tillbaka det… Det är jag tacksam för. Med det sagt så har jag satt upp ett nytt träningsmål för mig själv: i maj ska jag rida en gång i veckan! Ska bli roligt att se vilka framsteg det kan innebära. Förhoppningsvis fler steg i rätt riktning.