Sex år senare - livet efter utmattningssyndrom

Idag, den elfte september, är det sex år sedan som jag gick in i väggen. Sex år senare så är jag nästan frisk. Känns å ena sidan innerligt sorgligt att det har dröjt så länge och samtidigt helt magiskt att ändå kunna skriva att jag nästan är frisk.Läs mer: Vad utmattningssyndrom kan lära dig som ledare

Livet efter utmattningssyndrom

Jag har återhämtat mig fint från vårens period av överarbetning och är det om något är ett tecken på att jag har lärt mig min läxa. Känslan inför hösten är att jag är pigg, gladd och optimistisk inför allt spännande som kommer att hända. Numera orkar jag med vanliga vardagssysslor. Jag orkar vara social (om än inte riktigt lika mycket som tidigare) och jag får energi av både jobb och skola. Det som är tydligt är att det är den fysiska styrkan och uthålligheten som fattas mig.Det i sig är förstås rätt frustrerande ibland. Att jag inte kan gå så snabbt eller så långt och måste planera in vardagliga saker som ändå kräver fysiskt aktivitet med lite större omsorg än andra. Men sjukgymnastiken fortsätter framåt. Jag har inte kunnat springa mer pga förkylning men på Irlandsresan kunde jag rida flera gånger och vi gick jättemycket utan att jag svimmade av trötthet. Underbart, inte sant?! Så jag hoppas detta kan verka som en tröst för er andra som kämpar med den här skitsjukdomen. Det tar svinlång tid att bli frisk. Uppenbarligen. Men för sex år sedan visste jag inte hur jag skulle orka andas i en minut till och idag sitter jag här på kontoret och livet blev bättre än vad jag någonsin hade kunnat ana. Jag kan jobba fullt ut på mina egna villkor. Sedan har jag säkert minst ett eller två år kvar på min fysiska rehab men är jag på god väg.Är det bara jag som kommer ihåg årsdagen såhär eller gör ni andra med erfarenheter lik denna också det?