Den nya titeln

"Hej mamman!" Säger min vän C när jag äntligen får en lucka att ringa och jag rycker nästan till. Vem pratar hon med?

Jag går förbi grannen som står med sin son vid staketet och spanar på robotgräsklipparen tvärs över gatan. Pojken får syn på mig och säger "mamma!". Hans egen mamma bekräftar "ja, där är en mamma" och då inser jag att det är mig de syftar på.

Mamma? Jag? Va?

Nittio procent av mitt dygn går åt till att ta hand om bebis eller göra det lättare att lyckas med det - alltså äta, sova eller duscha. Men när morgonsolen lyser in och han ligger utfläkt över min mage, utslagen av mjölkkoma, alldeles trygg och tillitsfull till att jag skyddar honom är allt som det ska.

Jag tillhör inte skaran som ser barn som meningen med livet, däremot det var nog meningen att jag skulle bli just hans mamma. För även om huvudet inte har vant sig vid den nya titeln än har hjärtat accepterat uppdraget fullt ut.