4 decennier
Så kom den, dagen när 39 slog över i 40. Tänk att jag har fått uppleva fyra decennier nu!
Det första var ganska ordinärt, blygt och fundersamt. Tänkandet, läslusten och hästarna har varit med mig från barnsben och när jag gick igenom min gamla fotolåda så var väl två tredjedelar av den fylld av hästbilder av olika slag, haha.
Min familj har a-l-l-t-i-d retat mig för att jag poserat mig genom barndomens fotoalbum men ja, jag var ju bara före min egen bloggera!
Det andra var desto stormigare. Jag blev först punkare, sedan “vuxen”, hade rätt mycket otur och flängde mest till och från stallet, mellan olika ställen i Stockholm (eftersom jag är uppvuxen över hela stan) och sedan mellan Skåne och Stockholm för att ändå stanna kvar här nere när jag tog studenten. Tror absolut att det var ungefär här som min rastlöshet och rotlöshet befästes ordentligt.
Jättetidigt tvåtusental och om jag inte minns fel var jag i Stockholm på något lov. Hängde mycket i Älvsjö på den tiden så var troligtvis på väg in dit eller in till stan.
Det tredje var upptäckande, trasigt och viktigt. Jag upptäckte mitt kall i livet, träffade mitt livs kärlek och efter lite omvägar blev det vi. Min första examen togs samtidigt som jag nötte på genom utmattning och åren inom transportbranschen som gett mig många matnyttiga lärdomar inför entreprenörskapet jag hade noll aning om då.
Ganska mycket party har det blivit med. Jag vet inte hur väl det lyser igenom här eftersom det 1. inte är lika mycket av den varan längre och 2. sociala medier nästan alltid är bannlysta vid de tillfällena men jag älskar fest. Gör det sällan men i gengäld ofta ganska ordentligt!
Det fjärde har varit livsomvälvande och samtidigt stabilare och tryggare än någonsin. Jag nådde målet om att vara 35 med femton arbetslivserfarenhet och dubbla kandidatexamens. Viktigare ändå var läkningen från utmattningen och att jag till slut vant mig av stora delar av mitt katastroftänk eftersom det inte behövs längre. Har lite rester kvar men inte alls som innan. Jag startade och byggde upp mitt företag och sedan startade jag ett nytt. Efter tre hemska IVF-år fick vi dessutom vårt mirakel till unge som, tillsammans med sin pappa, är de roligaste människorna jag vet. Häromnatten (när vi absolut inte borde ha varit vakna) konstaterade jag att vi behövde leta efter herrns napp eftersom jag inte visste var den var. Vad svarar barnet? Jo, att den är “någonstans här i röran”. Ridå.
Så nej, jag tror inte att jag har någon medelålderskris som väntar runt hörnet. Är för tacksam över att ha kommit ända hit och att ha det såhär bra.
Och nu börjar ett nytt kapitel! Nu är jag äldre än vad min mormor blev och hälften så gammal som min farmor blev. Min svärmor som vi förlorade förra året lärde mig många saker men den viktigaste var att ingen får några garantier i livet och att få höra om en tidigare kollegas alldeles för tidiga bortgång i höstas förstärkte min enorma respekt för det: livet.
“To refuse death is to refuse life” säger Ged i Legender om övärlden och det är därför jag ska satsa på att fortsätta leva fullt ut i stort som smått, ytligt som djupt. Jag vill bli som min farmor. Hon sa alltid de sista åren att hon var orädd för döden just för att hon levt sitt liv. Det är inte ofta jag slänger mig med ordet inspirerande - men det är väl inspirerande om något?