Ni känner säkerligen redan till begreppet HSP, highly sensitive personality. Det är några år sedan nu det begreppet tittade ut i dagsljuset. En kort sammanfattning för er som inte känner till det sedan tidigare är att det är ett karaktärsdrag, alltså ingen diagnos utan en egenskap, som återfinns hos uppskattningsvis en femtedel av befolkningen enligt HSP Sverige. Den tros innebära att nervsystemet hos HSP-personer eller högkänsliga är mer utvecklat och känsligare och att vi förenklat tar in mer information och känner mer än gemene man. De flesta är introverta. Känner av stämningen först, kan vara (eller misstas för att vara) blyga och tillbakadragna. Men några högkänsliga, uppskattningsvis en tredjedel, är extroverta. Utåtriktade och sociala samtidigt som man är inkännande och tar in allt som händer och sker runt omkring en. Även kallade starksköra personligheter eller orkidébarn.

Uppenbarelsen och lättnaden

Det var ungefär fem år sedan som jag hörde talas om det för första gången och det kändes som att få en uppenbarelse. Inte bara en utan närmare 26 års saknade pusselbitar föll på plats. Jag har sedan barnsben känt mig lite konstig. Annorlunda. Kunde läsa av stämningar och folks måenden och anpassade mig tidigt efter det. Så alla skulle må så bra som möjligt. Jämt. En social kameleont som kunde umgås med de flesta i alla olika situationer. Samtidigt var jag känslig. ”Kände efter för mycket” som det sades på något utvecklingssamtal. Med åren innebar det att jag försökte sluta känna så mycket. Ignorera det.Något som går sådär man är känslomänniska deluxe. När det andra människor upplever känns som om det drabbar en själv. Jag kan tappa andan av att se en solstråle falla vackert in genom ett fönster. Ett musikstycke kan på några sekunder slänga mig in i extas eller djup sorg. Ibland både och under samma crescendo.Det var en enorm lättnad att få läsa mer om HSP. Att få ord och en förklaring till hur jag fungerar som person. Att det inte är konstigt att jag kan vara så superstark och göra och klara så mycket vissa dagar. Medan jag andra dagar känner mig hudlös, påverkas jättestarkt av allt och alla och knappt klarar av någonting. Att mina känslor är mer intensiva. Att jag är känsligare jämfört med många andra och att det är helt okej.

HSP, starkskör, orkidébarn

Min utmattning och utbrändhet har faktiskt förstärkt detta ytterligare. Som barn var jag till exempel inte känslig för skavande sömmar i kläder men nu kan sådana detaljer nästan göra ont i huden en känsligare dag. Och även om jag anser att vi inte ska behöva sätta etiketter på oss själva (eller varandra) så kan det ibland att ha en förklaring till varför man är som man är när termen ”människa” inte räcker till. I mitt fall kan eller ska inte HSP, starkskör eller orkidéebarn vara en ursäkt för att jag agerar såsom jag gör. Men det kan förklara vissa reaktioner - både för mig själv och mina nära och kära. Det har i alla fall gjort min resa mot självacceptans betydligt lättare.Vi kommer prata mer om HSP och vad detta karaktärsdrag kan innebära för en chefs ledarskap och en arbetsplats framöver. Till dess är jag lite nyfiken: är det fler än jag här som är HSP? Vad har det inneburit för er? För den som inte vet och vill testa om man har detta personlighetsdrag kan till exempel göra det här.

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela inlägget så att andra kan få läsa det!