Jag vet inte om ni har upplevt detta (hoppas inte) men i utkanten av #metoo tycks en smak av galla ha börjat uppstå på vissa håll i våra sociala medier. Muttrande kommentarer som "jaha, så nu får man inte ens skämta längre?". "Är det förbjudet att ge komplimanger nu?". Eller som vännens chefskollega som drämde näven i bordet och röt ifrån att man "måste få skoja" och motiverade det med "att den kvinna som tar illa vid sig minsann får finna sig i det".Jag vet inte vad som gör mig mest illamående. Alla magstarka berättelser om sexuella trakasserier, insikterna från så många kvinnor att de är så vana vid sexism att de inte ens insett att de också har drabbats eller dessa sunkiga uttalanden om att #metoo har gått för långt.Läs mer: Sexism kan skada mäns hälsa

#metoo pekar inte ut offer, den pekar ut förövare

Illamåendet byts dock snabbt ut mot ilska. För att de som påstår att kvinnor gnäller eftersom en hand på låret under en middag är något som vuxna kvinnor ska hantera har missat poängen. Det #metoo vittnar om i grunden är synen på kvinnan som det "svagare könet". Att hon är skapad för att behaga män och att det är tillåtet att ragga eller behandla henne lite hur som helst. Om hon inte redan är tingad eller tagen av en annan man förstås. Den där handen ska liksom inte hamna på låret från första början. Särskilt inte under en jobbmiddag när parterna inte är romantiskt involverade sedan tidigare.Det #metoo gör är inte att peka ut offer, kampanjen pekar ut förövare. Sedan tycker jag att det är problematiskt att vissa av dessa förövare hängs ut i medier som är/borde vara bundna till pressetiska regler och riktlinjer. Men det till trots tycker jag att det är modigt att kvinnor vågar berätta vad de har varit med om. Det jag saknar? Det är berättelserna från män som har utsatts för sexuella trakasserier (för jo, de finns självklart också). Men också ren och skär respekt för sina medmänniskor.Som Elaine Eksvärd så väl formulerar är det stor skillnad på att säga "vad fin du är idag" och komplimanger som anspelar på just sex eller våra kroppars intimare delar. På jobbet jobbar vi och där har sexism ingen plats, ingen funktion eller gör någon gladare. Jag tror nämligen inte att den, som måste skoja om andra på deras bekostnad fastän de får feedbacken att personen mår dåligt av det, mår särskilt bra heller innerst inne. Sådan självupptagenhet och ignorans är sällan hälsosam för någon i det långa loppet.Läs mer: Chefens ansvar för sexism

Nej, vi ska inte finna oss i det

Så nej. Nej, nej, nej. Vi ska inte finna oss i det. Ingen ska någonsin behöva finna sig i sexuella trakasserier eller sexistiska skämt. Inte jag, inte du, inte dina vänner eller kollegor. Inte på jobbet eller någon annanstans. Råkar du ut för det på jobbet? Säg ifrån och rapportera det vidare. Lägg det ansvaret på arbetsgivaren där det hör hemma. Sexism är inte acceptabelt trots att vi är ett av världens mest jämställda länder i världen.Tumme upp: Hashtaggen #tystnadtagning och artikeln i SvD där 456 skådespelerskor har klivit fram med sina berättelser om sexism i och kring sina arbeten. Strålkastarljuset har nog aldrig bränt så hårt som nu när det inte stängs av och ridån fortsätter att vara öppen.Tumme ner: Att initiativ som #tystnadtagning och #metoo behövs överhuvudtaget.

Tyckte du om detta inlägg? Klicka i hjärtat och dela det gärna vidare!Du följer väl Bossbloggen på Facebook, Instagram, Bloglovin’ och Youtube?