Våren, våren, våren. Jag känner mig så tunn och så genomskinlig efter alla timmar i mörkret. Alla skavanker, allt damm syns skarpt i solljuset. Trots de smutsiga fönstren blir jag alldeles bländad. Hade glömt hur det känns att laga middag när det är ljust ute. Ändå gör du mig så lycklig. Att känna värme igen, lukten av jord som tinar och höra fåglarna sjunga. Det senaste halvåret har ändå känts som en dvala och det är så fint att få smyga ur det idet till allt som spirar och slår ut.

Min kärlek till våren

Den här våren känner jag mig faktiskt mer hoppfull än någonsin. Även om mycket jobb och slit väntar så ska jag göra mitt yttersta för att utnyttja den frihet som mitt nya arbetsliv kommer att innebära. Sitta utomhus och jobba. Röra på mig mer. Ta möten i solen om den behagar att kika fram. Försöka njuta av våren och sedan sommaren så mycket som det bara går.Jag behöver bli bättre på att jobba mindre och njuta mer - låter kanske som världens i-landsproblem kanske men alla har vi våra strider och utmaningar. Jag hoppas att de här två årstiderna som jag ändå älskar mest kommer hjälpa mig med det, det känns som en nystart. Hur känner du inför våren: kärlek, avsky eller mähä?