Nio dagar av tio så tycker jag väldigt mycket om min högkänslighet. Färgerna är många och skimrande, en ljusglimt kan få mig att tappa andan och musiken vibrerar i hela kroppen. Men den där tionde dagen... Hade jag haft möjligheten att välja mellan att leva som högkänslig eller inte så hade jag gärna bytt bort den för det kan fan vara asjobbigt att vara känslomänniska.

Läs mer: Högkänsligt ledarskap - att vara chef och HSP

Tacka vet jag naturen och lyxen att få ha ställen där tystnaden och stillheten kan ge en vila och respit från sitt eget huvud med jämna mellanrum.

Leva som högkänslig

Inte minst när alla känslor virvlar runt huller om buller på högsta volym inombords och du bara vill hålla dig för öronen och fly. Fly från obehagskänslan som kryper under huden och får magen att kännas som ett svart hål. Framförallt när det händer flera olika saker som berör en starkt på en och samma gång och den starka känsloreaktionen egentligen inte är kopplad till en enda sak utan många. Usch. Usch och fy och blä.

Som tur var vet jag ju vid det här laget att känslor är övergående. Jag står mitt i känslostormen och vet att den kommer att stilla sig snart. Framförallt när jag ger den friheten att existera utan att för den sakens skull mata den med nytt bränsle. Att inte springa ifrån den utan i stället sänka tempot. Göra något som är roligt eller lugna aktiviteter som låter en vila. Kramas, pyssla med blommorna, städa i något skåp, gråta en skvätt när det behövs och skratta en stund senare. Får känslorna ta plats går de också snabbare över.

Det blir extra tydligt när jag är ledig och bara skrotar runt i mitt egna huvud. Det blir sällan tråkigt härinne. På gott och ont. Ibland tänker jag att det vore asgött att gå tillbaka till mina gamla beteendemönster och bara stänga av känslorna och döva dem med sysselsättningar istället. Men nä, det var inte nyttigt alls och det var en lättnad att inse att jag är högkänslig och försöka acceptera det konstanta känslobruset i stället. Även om det inte alltid är så bekvämt.

Vad säger ni andra högkänsliga härinne, tycker du det är jobbigt eller bra att vara HSP?