Alltså, liksom, bah. Hur kan ett år gå så himla fort? Den första april förra året var startskottet för att jag skulle bli min egen chef och nu har det första året passerat. Bara sådär. Så hur sammanfattar man det då?

Första året som egenföretagare

Om vi hade tillämpat klyschighetsfilter här på denna plattform så hade jag kanske beskrivit det här första året som "livsomvälvande, utmanande och intensivt".  Men nu har vi ju inte det och därför blir det i stället fraser som "piss-jävla-asjobbigt", "alldeles-alldeles-förjäkla-underbart" och "det-bästa-karriärval-jag-någonsin-har-gjort". Japp. För det är så det har varit.Trots att jag hade en plan, trots att jag sedan långt innan jag ens startade bloggen visste att det är detta som jag vill göra så har jag känt mig jättevilsen i perioder. Tårarna har sprutat vid ett, eller ett par (hähä), tillfällen men jag har heller inte skrattat så mycket som jag har gjort under det här året. Och varje känsla av skav eller tvivel som glömts bort på en millisekund när jag fått veta att något av det jag gjort har gjort en skillnad. Oavsett om det handlar om hitta en lösning på ett chefsproblem, bidra till att söka det där chefsjobbet eller bara få lite nya tankar och idéer. Det är en mäktig känsla och att få lära känna er och få ta del av era tankar, erfarenheter och lära mig av dem är verkligen ren lyx. 

Vad hände?

Vad hände inte? För två år sedan fanns bara idén och den grundmålade plattformen av bloggen. För ett år sedan blev företagsdrömmen verklighet och nu håller också verksamheten med chefsrådgivning, föreläsningar och utbildningar på att växa. Jag inväntar besked från bokförlag om mitt manus (vilket för övrigt är det mest skräckinjagande jag hitintills har gjort) och bloggen har mer än fördubblats på det här året.Att den också blev nominerad till sitt första pris, all medverkan i media och press, att föreläsa, vara med i olika panelsamtal, alla resor, hoppa fallskärm och alla vansinneshäftiga människor jag har fått möta på vägen är ju också bara alldeles fantastiska upplevelser som jag har fått på vägen.

Lärdomarna och påminnelserna som jag fick

Att det här med utveckling är allt bra roligt. Nu kan jag ändå se tillbaka på mitt första halvår som företagare och undra hur i hela friden jag kunde vara orolig och stressad då i jämförelse med hur jag haft det den andra halvan. Då hade jag starta eget-bidrag och varken pluggade eller arbetade ideellt som ledare utöver arbetet med bloggen och företaget. Ska bli spännande att se om jag tänker likadant om ytterligare ett halvår eller år framåt om tiden som är nu.Jag har också, i och med den senaste månadens hälsobakslag pga upptrappningen i min sjukgymnastik och fått mig en väckarklocka om hur jag lever och arbetar. Vet ännu inte i om det kommer leda till några förändringar eller om jag ska sitta lugnt i båten och bara vänta ut den här tuffa perioden. Men det lär vi märka.Att det här med att bygga bolag verkligen tar tid. Det är roligt, krävande och lärorikt. Men det tuffaste för mitt otåliga sinne är ändå tiden det tar och att stävja den där känslan av otillräcklighet.

Vad händer framöver?

Den som det visste! Jag, som ändå inte brukar bli så nervös, är superdupernervig inför det här med bokmanuset. Är verkligen läskigt när saker ligger helt utanför ens händer. Annars är det work as usual som gäller framöver och förhoppningsvis blir det bara mer av allt. Fler föreläsningar, mer chefsrådgivning och andra skojiga uppdrag! Det är med förhoppningsfull spänning som det andra året börjar nu.Jag är så glad och tacksam över att få göra det här tillsammans med er och jag hoppas innerligt att du hänger med in i nästa år med! Finns det något som du tycker att jag ska satsa på eller lyfta under året som kommer? Berätta! Kom ihåg, jag är aldrig längre ifrån er än en kommentar eller ett mejl bort.Nog om det. Nu är jag nyfiken: Var befann du dig för ett år sedan? Och vad har hänt sedan dess? Blev det som du trodde eller bättre eller sämre?