Det här med att vi blir mer värderingsmedvetna och att det blir allt viktigare att leva efter sina värderingar är, tycker jag, en bra och sund samhällsutveckling. Min förhoppning är att den ska innebära att vi inte målar upp färgstarka fasader för att dölja våra skavanker och fel. Att vi ska kunna bli lite mer mänskliga i vårt arbetsliv. Men som med allt annat finns det ju en baksida med det. Framförallt när det uppdagas att vi inte lever som vi lär, något som exempelvis Elisabeth Massi Fritz har fått kritik för under de senaste veckorna.Läs mer: Gör slut med din dåliga chefAtt karismatiska ledare hamnar på någon form av piedestal är intet nytt. Att makt kan tillfalla den som säger rätt saker i rätt tid är det inte heller. Vad som däremot sällan pratas om är skillnaden mellan ledaren och ledarskapet. Många jag möter säger att man måste kunna leda sig själv för att bli en bra ledare. Jag håller inte med. Det är optimalt om man kan leda både sig själv och andra. Men det är inte ett måste. Precis som klyschan att du måste älska dig själv för att älska andra. Det behöver du inte alls. Men dina kärleksrelationer och din livskvalitet kommer att förhöjas dramatiskt om du tycker någorlunda bra om dig själv. Detsamma gäller alltså ledarskap eftersom denna verklighet råder:

Alla bra ledare är inte goda människor och alla goda människor är inte bra ledare

För många år sedan nu mötte jag en person som verkligen var en förstklassig ledare som lyckades med att skapa bra resultat och bra sammanhållning i sina team. Hen var otroligt inkännande, karismatisk och empatisk och både skrattade och grät med sina medarbetare. Det var fantastiskt att få se personen in action på jobbet för det var en hjärtlig stämning och ett verkligt bra situationsanpassat ledarskap. Utanför jobbet syntes ingenting av detta. Då var personen snarare snarstucken, osympatisk och visade noll och ingen empati för sin omgivning. Det var nästan som helt två olika människor. Detta är givetvis ett extremfall men det påvisar min den ena halvan av min poäng. Bra ledare är inte alltid goda människor.Den andra halvan illustreras av ett klassiskt misstag i företagsvärlden. Nämligen att befordra den bästa medarbetaren till att bli chef. Hen levererar fantastiska resultat och det vill man ofta uppmuntra med mer ansvar. Men det hjälper inte att personen är superbegåvad på sitt jobb om hen inte har några som helst färdigheter när det gäller att leda andra. Vissa personer är otroligt duktiga på att leda sig själva men kan leda andra om så deras liv hängde på det. Andra kan leda sig andra men absolut inte sig själva och vissa klarar av att göra både och.Läs mer: Den manliga chefsjukan - så vet du om du är smittad

Det ena utesluter inte det andra

Världen är inte svartvit och det ena utesluter inte det andra. Alla bra ledare är inte godhjärtade människor med sympatiska värderingar. Alla goda människor blir inte bra ledare. Och ja, det är därför de bästa ledarna är de människor som är goda i grunden samtidigt som de anstränger sig för att göra ett bra chefsjobb. Men det innebär inte att de andra per automatik är dåliga chefer. Däremot kan det behövas att man granskar sig själv och sitt egna ledarskap lite extra och börjar jobba för att förbättra det.Tumme upp: Att livet är ett enda långt lärande så det alltid går att bli bättre på sakerTumme ner: Att dygnet bara har tjugofyra timmar när man vill lära sig saker

Du prenumererar väl på Ledarskapsbrevet?

Ledarskapsbrevet är för dig som vill vässa ditt ledarskap och utvecklas som ledare och skickas ut en till två gånger i månaden. Vill du också få det? Skicka ett mejl märkt “Ledarskapsbrevet” till clara@bossbloggen.se eller registrera dig i menyn så ordnar jag så att du får det.